Jag gav aldrig upp dig när du försvann.
Här, ta allt utav mig för det är mig jag kan ge. Jag blottar mina kort för er så ge fan i att slå på mina fingrar eller försöker övertala mig om hur jag känner eller att det jag tror på är fel.
Jag kanske är långt ifrån sund men jag är inte rädd för att raseras. För jag har något som består även om det för er faller eller enbart ger sår.
Det spelar ingen roll att jag flyttat för ingen verkar ha velat knyta med mig så hårt att man känner pulsen. Bea är nog den enda som orkat kämpa tillbaka, men kan man begära det ? Att man ska hitta vänner som ska kunna slåss för dig ? Allting har förändrats sen man var liten & vänner hittar man inte lika lätt som innan. Det känns som jag ligger ner på marken & konstant blir slagen. Jag hade hellre känt mig ensam istället för att ta alla dessa slag. Tomma ord, ignorerad & bortglömd.
Jag ger aldrig upp mina vänner, de bara väljer att klippa bort mig eftersom jag kanske inte alltid svingar mitt svärd rätt. Jag slåss inte på de sättet som de önskar. Men innerst inne ger jag aldrig upp & alla finns kvar i mina böner - för Gud kan i alla fall höra mig.
Jag saknar det, att någon ringer mig. Skickar sms till mig & vill träffa MIG. Inte bara ha mig som sidekick för man senare ska göra något annat & kanske hinner med en timme med mig. Jag kanske är översocial, jag älskar att ha människor omkring mig. Hur kan vänskap bara brinna ut sådär ?
Jag förstår inte vad jag gör för fel. Är det för jag är kristen ?
För att jag blivit gravid ? För att jag flyttat ? För att jag berättar ärligt vad jag tycker om ditt problem ? För att jag har pojkvän ? För att min syn alkohol blir "sämre" ?
Mitt hjärta sitter i halsen & att känna det slå kväver mig.
Jag tror på att om man har Gud så har jag allt - men vill han att jag ska känna såhär ? Ni kanske inte kan läsa igenom min logik, men den Gud jag älskar vill att man ska vara lycklig.
Här, ta alla mina kort för jag har blottat dom & sånt här spel har jag aldrig varit bra på.
För mig är ju vänskap något som består.
Vad fan gör jag för fel ?
Alltså det här med vänskap har jag alltid tyckt vara så jävla svårt. Antingen så försöker man för mycket och får inget tillbaka eller så förösker man för lite och blir bortglömd. Det är nog rätt svårt att hitta någon balans i det hela. Jag hoppas att du vet att jag "finns där" och allt det där andra dravlet. <3
SvaraRaderaTack, du betyder mycket.
SvaraRadera